Äntligen...

...har det blivit lite julfint hemma hos oss också! Fick dampanfall på adventsstjärnorna som skulle stå i fönstret när jag skulle vika upp dom och ställa dom på plats...det var inte det lättaste jag gjort vill jag säga. Fy faan. Nästa år kommer jag inte vara den som kommer fixa dom i alla fall. Det får min andre hälft fixa :)

På tal om min andre hälft, idag är det två år sen vi träffades! Idag för två år sen, ganska precis på klockslagen faktiskt, vinglade jag in på Satin i örebro, full som jag vet inte vad och älgade fram till Andreas och hans kompis och sträckte fram näven och presenterade mig...sen hamnade vi vid samma bord och jag och Andreas började prata med varann...sen blev det kärlek antar jag. Efter min lilla "kräkincident" förstås som kom så lägligt....hehe. Men han satt snällt kvar och väntade medan jag låg med huvudet i toastolen. Gud vad jag skämdes då...herregud. Men han satt ju kvar som sagt. Vi hamnade på dansgolvet inslingrade i varann och jag tyckte han var helt underbar..men samtidigt var jag väldigt rädd för jag hade många förstörda förhållande bakom mig och visste inte om jag var redo för ett nytt. Helgen efter träffades vi, och jag blev tokförälskad på en sekund. På den vägen är det...jag kan inte fatta att två år har gått...vi har upplevt så mycket tillsammans...både glädje och sorg...och idag är  vi fortfarande vid varandras sida. Jag älskar att vakna vid hans sida och se honom sova brevid mig....skulle aldrig kunna föreställa mig ett liv utan honom. Han kom in i mitt liv när jag behövde honom som mest. Min älskling, min fina Andreas. Vad vore jag utan dig? Jag älskar dig så mycket och mitt liv vore så tomt utan dig. En del av mig skulle försvinna om du inte fanns vid min sida. Tack för två fina år hjärtat. Låt det bli många, många fler min skatt.