....men äntligen verkar det fungera med att lägga upp Liverpool-bilderna på facebook, så jag ska fixa med det innan jag lägger mig, kan vara rätt kul att ha dom fixade, kanske kan vara nån som är intresserad av att se dom, vad vet jag?
Ikväll var Maria här en sväng på en kaffe. Mycket trevligt! Vi satt och pratade massa skit som tjejer gör mest och det var riktigt kul att träffas! Sen när Maria var på gång att dra sig hemåt inser vi att (jääävla) Saga har fått upp dörren som jag har glömt att låsa (Hon är en mästare på att hoppa upp på dörrhandtaget så att
dörren öppnas) så hon hade helt enkelt smitit ut och självklart hade lilla Svante också hängt med.
Jag fick panik när jag insåg att mina älskade små älsklingar var borta.
Jag ropade och letade, lockade med mat och gick flera varv runt huset och kollade. Men inga katter syntes till. Paniken växte och jag grät. Kunde bara tänka på vad som hände med lilla Stina när hon smet ut och gick och kollade längs vägkanten med hjärtat i halsgropen. Som tur var låg ingen av dom där men jag mådde fortfarande skit eftersom dom inte syntes till.
Ringde Andreas och grät hysteriskt. Ringde mamma och grät ännu mer. Gick in. Kunde inte slappna av. Gick ut igen. Ingen Saga och ingen Svante. Blev rädd för att Svante (som faktiskt aldrig har varit ute och som inte är så stor ännu) inte skulle hitta hem och tårarna sprutade. Gick ut igen, tiden gick och efter vad som hade känts som en evighet satt plötsligt Svante nedanför trappen och jamade. Jag har aldrig varit så glad över att se honom som jag var då...lill hjärtat. Men Saga syntes fortfarande inte till. Jävla katt. Ledsen, orolig och knäckt gav jag Svante mat. Ringde Andreas igen. Öppnade ytterdörren utan något särskilt hopp om att hon skulle vara där.
Men helt plötsligt kom hon! Jag blev så jävla lycklig. Jag trodde inte det var sant. Jag bara skrek och lyfte upp henne och kunde inte sluta gråta. Konstigt vad katter kan göra med ens känsloliv....Jag var skiträdd att det skulle ha hänt mina kissekatter nånting. Man inser verkligen hur mycket man älskar dom när dom försvinner sådär..
Nu är dörren garanterat låst och vi ska gå och lägga oss. Hade lite svårt att varva ner efter kvällens trauma men nu börjar jag känna att tröttheten tar över.
Imorgon blir det en tur till Örebro med finaste mamman!
Nattinatt vänner....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar